Alltid onöjd!

Tänk så otacksam man är, man får aldrig nog. Man vill bara ha mer och mer hela jäkla tiden. Vad skulle hända om man för en gångs skulle kunde vara nöjd och tacksam för det vackra man har.

Det är som om man bara TVUNGET måste ha något att störa sig på eller vara olycklig över. Varför? Det bara suger ut energin ur en, värdelöst. Such a waste of time. Är det inte det ena så är det alltid det andra!
Jag är så jäkla glad över min familj. Alla har sina fel och brister men i slutändan har man ändå en familj vid sin sida, en familj som har handen på ens rygg vart man än väljer att gå. Ett stöd som man inte kan få någon annan stans. Man har en gemenskap som man aldrig kan få med någon annan. Det är en underbar sak, att kunna känna samhörighet med andra människor. Kanske borde man uppskatta sin familj lite mer och behandla dem bättre. Men vilka står kvar när man är som förjävligast om inte ens familj? Det är nog någonstans i bakhuvudet när man helt obefogat beter sig som en skitstövel. Tänk all glädjen man fått av dem innan man tänker på all skit man fått. För det är ju oftast det man gör. I vilket fall som helst är jag lyckligt lottad!

Peace, love and understanding<3